Frida Nävarp

...eller kvinna... 

 

Jag är ju som ni vet vid det här laget en fruktansvärd tävlingsmänniska, oavsett vad det gäller så är det tävling i ALLT jag gör! 

 

Och det är ju sjlvklart på både gott och ont.. 

 

Och i morses var ju jag och mamma och simmade. I vanliga fall har jag ALDRIG några problem att simma längst och fortast. För jag simmar fort jämmfört med de flesta andra.. MEN 

 

Nu är det ju så att mamma har tävlingssimmat vilket innebär att jag i min inte uttänkta tävling utan min rent instinktiva tävlingsinställning sätter in när jag stoppar första foten i vattnet och jag innser ju första 25 meterna att det här loppet kommer gå åt heövete!!! Jag KOMMER att förlora! Jag simmar på som fasen men det är ta mig fan omöjligt att komma ikapp... hon bara flyter fram det ser lixom inte ens ut som om hon anstränger sig.. JÄVLA MAMMA!!

 

Och som om inte den förlusten vore nog för mitt psyke så varvar hon alltså VARVAR hon mig 2 inte en utan Två GÅNGER!!! OCH DEN ENA FLYTER HON FÖRBI MIG I ETT PERFEKT RYGGSIM!!!!!!!!!! Vad i helete! men jag höll god min så att hon inte fick reda påat hon vunnit och så att hon inte fick reda på att vi tävlade. Och det misstaget kommer jag ALDRIG mer göra om!!